Finns det fler sätt att leva på?
Måndagen den 8/9
Var hos tandläkaren med Sötis idag, i Maj ramlade hon och slog i tänderna på dagis, varav en måste tas bort nu i Oktober... Usch, jag har själv inte dragit ut någon tand... Stackars liten!
Men tandläkaren sa att det finns ett lugnande som dom kan ge henne innan som gör att hon "inte kommer ihåg något" under operationen... Kan man kalla det för en operation förresten? Hon är inte rädd för sprutor eller tandläkaren och jag tror att lugnande kan vara ett bra alternativ, så att hon inte tycker att allt blir för traumatiskt... Inget jag ser fram emot!
Torsdagen den 30/8
... Jag har börjat ringa mitt ex. varje dag. Något jag MÅSTE sluta med omedelbart, för jag blir bara förvirrad, eller är det för att jag har sån ångest och saknad inom mig när det gäller lillpluttan, eller är det bara en dum vana, eller är det så att jag inte vill släppa taget helt enkelt, kan jag ha ångrat mig?
Kruxet är: När jag frågar honom hur det är med henne, låter han både irriterad och brådskande, det får mig att känna mig ännu mer vilsen, ledsen och helt dum i huvudet. Just det där behöver han öva på om det någonsin ska kunna bli vi 3 igen, ---- HAN MÅSTE BLI MER PEDAGOGISK---- När man frågar han om någonting som man kanske vill ha hjälp med, det gäller inte bara mig, utan han är lika mot andra också, så låter han irriterad och det känns som att han tycker att jag är dum eller nått. Nu förstår jag varför jag lämnade vårt förhållande, jag känner mig så jävla förnedrad när han beter sig så... Jag HAR försökt att berätta och förklara för honom, men han går direkt in i en försvarsposition och börjar istället kasta tillbaka bollarna på mig och klankar direkt ner på saker som jag gör fel och så börjar frustrationen inom mig igen, situationen blir låst, vi kommer ingen vart. Han är såååå dålig på att ta kritik och jag kanske är jäkligt dålig på att ge kritik, men jag försöker att tala med en normal ton... äsch, jag vet inte!
Samtidigt får jag ångest att skriva skit så som jag gör nu, för jag tycker så mycket om honom, han ställer upp i vått och torrt och han är faktiskt en av de finaste killar jag känner, men just det här har varit ett STORT problem för oss, jag känner mig inte sedd. Jag behöver mer uppmärksamhet och bekräftelse från honom om vi ska kunna fungera ihop, det ska inte kännas som om han tror att jag inte klarar av något utan att han ska behöva blanda sig i. Men det är väl upp till mig också att visa motsatsen, att jag faktiskt KAN och att jag klarar mig bra själv också.
Jag har försökt tusen gånger, jag har försökt att förklara för honom hur jag känner, jag har försökt på alla sätt som finns, men det fungerar inte, vi är från 2 olika planeter helt enkelt (Mars & Venus). Jag tror att vi får ta det med "terapeuten" i november istället, så jag får väl vänta och trycka ner skiten lite till, sätta locket på helt enkelt, så att terapeuten har en riktig deppo att ta itu med!
Kl. 15.00
När vi pratade med varandra idag så frågade jag bland annat när han hämtat "snuttis" på dagis igår och hur hon mår och om han tycker att det går bra med/ för henne. Frågor som rör mig lika mycket som för honom...
- Jo jaa, det går bra... Hon har lite svårt att slita sig när jag lämnar henne på dagis, men när jag hämtar henne vill hon inte gå hem direkt, det är ju bra kom vi fram till båda 2, att hon trivs på det nya dagiset... Men så kommer hans jä**la...
- Vaddå ´rå?
Jag förstår inte varför han ska låta som om jag snokar så fort jag frågar något, han får mig att känna mig så jävla dum i huvudet... Jag kan inte förstå vad som är fel, varför gör han så här?!! Jag är INTE den som snokar i saker... Belive me, jag menar, jag SNOKAR väl inte bara för att jag frågar om hur han tycker att "Snuttis" verkar ha det och hur hon mår???
Fan också! Jag pallar inte... =(
Var hos tandläkaren med Sötis idag, i Maj ramlade hon och slog i tänderna på dagis, varav en måste tas bort nu i Oktober... Usch, jag har själv inte dragit ut någon tand... Stackars liten!
Men tandläkaren sa att det finns ett lugnande som dom kan ge henne innan som gör att hon "inte kommer ihåg något" under operationen... Kan man kalla det för en operation förresten? Hon är inte rädd för sprutor eller tandläkaren och jag tror att lugnande kan vara ett bra alternativ, så att hon inte tycker att allt blir för traumatiskt... Inget jag ser fram emot!
Torsdagen den 30/8
... Jag har börjat ringa mitt ex. varje dag. Något jag MÅSTE sluta med omedelbart, för jag blir bara förvirrad, eller är det för att jag har sån ångest och saknad inom mig när det gäller lillpluttan, eller är det bara en dum vana, eller är det så att jag inte vill släppa taget helt enkelt, kan jag ha ångrat mig?
Kruxet är: När jag frågar honom hur det är med henne, låter han både irriterad och brådskande, det får mig att känna mig ännu mer vilsen, ledsen och helt dum i huvudet. Just det där behöver han öva på om det någonsin ska kunna bli vi 3 igen, ---- HAN MÅSTE BLI MER PEDAGOGISK---- När man frågar han om någonting som man kanske vill ha hjälp med, det gäller inte bara mig, utan han är lika mot andra också, så låter han irriterad och det känns som att han tycker att jag är dum eller nått. Nu förstår jag varför jag lämnade vårt förhållande, jag känner mig så jävla förnedrad när han beter sig så... Jag HAR försökt att berätta och förklara för honom, men han går direkt in i en försvarsposition och börjar istället kasta tillbaka bollarna på mig och klankar direkt ner på saker som jag gör fel och så börjar frustrationen inom mig igen, situationen blir låst, vi kommer ingen vart. Han är såååå dålig på att ta kritik och jag kanske är jäkligt dålig på att ge kritik, men jag försöker att tala med en normal ton... äsch, jag vet inte!
Samtidigt får jag ångest att skriva skit så som jag gör nu, för jag tycker så mycket om honom, han ställer upp i vått och torrt och han är faktiskt en av de finaste killar jag känner, men just det här har varit ett STORT problem för oss, jag känner mig inte sedd. Jag behöver mer uppmärksamhet och bekräftelse från honom om vi ska kunna fungera ihop, det ska inte kännas som om han tror att jag inte klarar av något utan att han ska behöva blanda sig i. Men det är väl upp till mig också att visa motsatsen, att jag faktiskt KAN och att jag klarar mig bra själv också.
Jag har försökt tusen gånger, jag har försökt att förklara för honom hur jag känner, jag har försökt på alla sätt som finns, men det fungerar inte, vi är från 2 olika planeter helt enkelt (Mars & Venus). Jag tror att vi får ta det med "terapeuten" i november istället, så jag får väl vänta och trycka ner skiten lite till, sätta locket på helt enkelt, så att terapeuten har en riktig deppo att ta itu med!
Kl. 15.00
När vi pratade med varandra idag så frågade jag bland annat när han hämtat "snuttis" på dagis igår och hur hon mår och om han tycker att det går bra med/ för henne. Frågor som rör mig lika mycket som för honom...
- Jo jaa, det går bra... Hon har lite svårt att slita sig när jag lämnar henne på dagis, men när jag hämtar henne vill hon inte gå hem direkt, det är ju bra kom vi fram till båda 2, att hon trivs på det nya dagiset... Men så kommer hans jä**la...
- Vaddå ´rå?
Jag förstår inte varför han ska låta som om jag snokar så fort jag frågar något, han får mig att känna mig så jävla dum i huvudet... Jag kan inte förstå vad som är fel, varför gör han så här?!! Jag är INTE den som snokar i saker... Belive me, jag menar, jag SNOKAR väl inte bara för att jag frågar om hur han tycker att "Snuttis" verkar ha det och hur hon mår???
Fan också! Jag pallar inte... =(
Onsdagen den 29/8
Lämnade Tussan på dagis imorse, nu ska hon vara hos pappa en hel vecka... I vanliga fall är det hon som inte brukar vilja släppa taget när vi kramas, men idag var det tvärtom. Faktum är att hon släppte taget mycket fortare än vanligt och den här gången var det jag som ville ropa - Neeeej, kom tillbaka, jag vill ha en kram till och en STOR kladdig puss också! =( Usch, jag vill trycka ner ångesten så långt det bara går, jag vill inte känna efter längre... Visst är det skönt att faktsikt få vara ensam ibland, en dag eller 2 och det är OK så länge jag jobbar eller har något annat för mig... Men det är jobbigt, det finns ju så mycket tid över för att tänka då jag är ensam.
Ne, jag får skärpa mig, livet kommer ju att ordna upp sig va?
Kommentarer
Trackback
