Finns det fler sätt att leva på?
Måndagen den 8/9
Var hos tandläkaren med Sötis idag, i Maj ramlade hon och slog i tänderna på dagis, varav en måste tas bort nu i Oktober... Usch, jag har själv inte dragit ut någon tand... Stackars liten!
Men tandläkaren sa att det finns ett lugnande som dom kan ge henne innan som gör att hon "inte kommer ihåg något" under operationen... Kan man kalla det för en operation förresten? Hon är inte rädd för sprutor eller tandläkaren och jag tror att lugnande kan vara ett bra alternativ, så att hon inte tycker att allt blir för traumatiskt... Inget jag ser fram emot!
Torsdagen den 30/8
... Jag har börjat ringa mitt ex. varje dag. Något jag MÅSTE sluta med omedelbart, för jag blir bara förvirrad, eller är det för att jag har sån ångest och saknad inom mig när det gäller lillpluttan, eller är det bara en dum vana, eller är det så att jag inte vill släppa taget helt enkelt, kan jag ha ångrat mig?
Kruxet är: När jag frågar honom hur det är med henne, låter han både irriterad och brådskande, det får mig att känna mig ännu mer vilsen, ledsen och helt dum i huvudet. Just det där behöver han öva på om det någonsin ska kunna bli vi 3 igen, ---- HAN MÅSTE BLI MER PEDAGOGISK---- När man frågar han om någonting som man kanske vill ha hjälp med, det gäller inte bara mig, utan han är lika mot andra också, så låter han irriterad och det känns som att han tycker att jag är dum eller nått. Nu förstår jag varför jag lämnade vårt förhållande, jag känner mig så jävla förnedrad när han beter sig så... Jag HAR försökt att berätta och förklara för honom, men han går direkt in i en försvarsposition och börjar istället kasta tillbaka bollarna på mig och klankar direkt ner på saker som jag gör fel och så börjar frustrationen inom mig igen, situationen blir låst, vi kommer ingen vart. Han är såååå dålig på att ta kritik och jag kanske är jäkligt dålig på att ge kritik, men jag försöker att tala med en normal ton... äsch, jag vet inte!
Samtidigt får jag ångest att skriva skit så som jag gör nu, för jag tycker så mycket om honom, han ställer upp i vått och torrt och han är faktiskt en av de finaste killar jag känner, men just det här har varit ett STORT problem för oss, jag känner mig inte sedd. Jag behöver mer uppmärksamhet och bekräftelse från honom om vi ska kunna fungera ihop, det ska inte kännas som om han tror att jag inte klarar av något utan att han ska behöva blanda sig i. Men det är väl upp till mig också att visa motsatsen, att jag faktiskt KAN och att jag klarar mig bra själv också.
Jag har försökt tusen gånger, jag har försökt att förklara för honom hur jag känner, jag har försökt på alla sätt som finns, men det fungerar inte, vi är från 2 olika planeter helt enkelt (Mars & Venus). Jag tror att vi får ta det med "terapeuten" i november istället, så jag får väl vänta och trycka ner skiten lite till, sätta locket på helt enkelt, så att terapeuten har en riktig deppo att ta itu med!
Kl. 15.00
När vi pratade med varandra idag så frågade jag bland annat när han hämtat "snuttis" på dagis igår och hur hon mår och om han tycker att det går bra med/ för henne. Frågor som rör mig lika mycket som för honom...
- Jo jaa, det går bra... Hon har lite svårt att slita sig när jag lämnar henne på dagis, men när jag hämtar henne vill hon inte gå hem direkt, det är ju bra kom vi fram till båda 2, att hon trivs på det nya dagiset... Men så kommer hans jä**la...
- Vaddå ´rå?
Jag förstår inte varför han ska låta som om jag snokar så fort jag frågar något, han får mig att känna mig så jävla dum i huvudet... Jag kan inte förstå vad som är fel, varför gör han så här?!! Jag är INTE den som snokar i saker... Belive me, jag menar, jag SNOKAR väl inte bara för att jag frågar om hur han tycker att "Snuttis" verkar ha det och hur hon mår???
Fan också! Jag pallar inte... =(
Var hos tandläkaren med Sötis idag, i Maj ramlade hon och slog i tänderna på dagis, varav en måste tas bort nu i Oktober... Usch, jag har själv inte dragit ut någon tand... Stackars liten!
Men tandläkaren sa att det finns ett lugnande som dom kan ge henne innan som gör att hon "inte kommer ihåg något" under operationen... Kan man kalla det för en operation förresten? Hon är inte rädd för sprutor eller tandläkaren och jag tror att lugnande kan vara ett bra alternativ, så att hon inte tycker att allt blir för traumatiskt... Inget jag ser fram emot!
Torsdagen den 30/8
... Jag har börjat ringa mitt ex. varje dag. Något jag MÅSTE sluta med omedelbart, för jag blir bara förvirrad, eller är det för att jag har sån ångest och saknad inom mig när det gäller lillpluttan, eller är det bara en dum vana, eller är det så att jag inte vill släppa taget helt enkelt, kan jag ha ångrat mig?
Kruxet är: När jag frågar honom hur det är med henne, låter han både irriterad och brådskande, det får mig att känna mig ännu mer vilsen, ledsen och helt dum i huvudet. Just det där behöver han öva på om det någonsin ska kunna bli vi 3 igen, ---- HAN MÅSTE BLI MER PEDAGOGISK---- När man frågar han om någonting som man kanske vill ha hjälp med, det gäller inte bara mig, utan han är lika mot andra också, så låter han irriterad och det känns som att han tycker att jag är dum eller nått. Nu förstår jag varför jag lämnade vårt förhållande, jag känner mig så jävla förnedrad när han beter sig så... Jag HAR försökt att berätta och förklara för honom, men han går direkt in i en försvarsposition och börjar istället kasta tillbaka bollarna på mig och klankar direkt ner på saker som jag gör fel och så börjar frustrationen inom mig igen, situationen blir låst, vi kommer ingen vart. Han är såååå dålig på att ta kritik och jag kanske är jäkligt dålig på att ge kritik, men jag försöker att tala med en normal ton... äsch, jag vet inte!
Samtidigt får jag ångest att skriva skit så som jag gör nu, för jag tycker så mycket om honom, han ställer upp i vått och torrt och han är faktiskt en av de finaste killar jag känner, men just det här har varit ett STORT problem för oss, jag känner mig inte sedd. Jag behöver mer uppmärksamhet och bekräftelse från honom om vi ska kunna fungera ihop, det ska inte kännas som om han tror att jag inte klarar av något utan att han ska behöva blanda sig i. Men det är väl upp till mig också att visa motsatsen, att jag faktiskt KAN och att jag klarar mig bra själv också.
Jag har försökt tusen gånger, jag har försökt att förklara för honom hur jag känner, jag har försökt på alla sätt som finns, men det fungerar inte, vi är från 2 olika planeter helt enkelt (Mars & Venus). Jag tror att vi får ta det med "terapeuten" i november istället, så jag får väl vänta och trycka ner skiten lite till, sätta locket på helt enkelt, så att terapeuten har en riktig deppo att ta itu med!
Kl. 15.00
När vi pratade med varandra idag så frågade jag bland annat när han hämtat "snuttis" på dagis igår och hur hon mår och om han tycker att det går bra med/ för henne. Frågor som rör mig lika mycket som för honom...
- Jo jaa, det går bra... Hon har lite svårt att slita sig när jag lämnar henne på dagis, men när jag hämtar henne vill hon inte gå hem direkt, det är ju bra kom vi fram till båda 2, att hon trivs på det nya dagiset... Men så kommer hans jä**la...
- Vaddå ´rå?
Jag förstår inte varför han ska låta som om jag snokar så fort jag frågar något, han får mig att känna mig så jävla dum i huvudet... Jag kan inte förstå vad som är fel, varför gör han så här?!! Jag är INTE den som snokar i saker... Belive me, jag menar, jag SNOKAR väl inte bara för att jag frågar om hur han tycker att "Snuttis" verkar ha det och hur hon mår???
Fan också! Jag pallar inte... =(
Onsdagen den 29/8
Lämnade Tussan på dagis imorse, nu ska hon vara hos pappa en hel vecka... I vanliga fall är det hon som inte brukar vilja släppa taget när vi kramas, men idag var det tvärtom. Faktum är att hon släppte taget mycket fortare än vanligt och den här gången var det jag som ville ropa - Neeeej, kom tillbaka, jag vill ha en kram till och en STOR kladdig puss också! =( Usch, jag vill trycka ner ångesten så långt det bara går, jag vill inte känna efter längre... Visst är det skönt att faktsikt få vara ensam ibland, en dag eller 2 och det är OK så länge jag jobbar eller har något annat för mig... Men det är jobbigt, det finns ju så mycket tid över för att tänka då jag är ensam.
Ne, jag får skärpa mig, livet kommer ju att ordna upp sig va?
Läker tiden alla tvivel ?
Måndagen den 25/8
Frågar mig själv hur jag är funtad igentligen, grejen är att jag inte förstår det själv och hur ska då andra förstå? Jag har väntat i flera år på en förändring i mitt liv, jag kände mig instängd i mig själv och det liv jag levde, med tiden gick det ut över allt annat runt omkring mig. Jag och min sambo kom överens om att separera, det var så länge sen nu, säkert 2 år sen som jag kläckte ur mig det förslaget, han kunde inte mer än att hålla med mig om att det kanske vore det bästa, även om han inte ville det då. Jag sa att jag behövde en förändring, jag behövde tänka, hitta mig själv, förstå varför jag mår så dåligt... Jag hade så många ursäkter, men inga förklaringar, jag förstod ju inte själv, det jag visste då var att jag inte stod ut med situationen, jag höll på att bli galen! Men det tog lång tid innan vi kunde ordna med en lägenhet till mig och på vägen hann vi ångra oss, allt var bra i 4 månader, sen blev det kaos i mig igen, jag förstod inte vad som hände, det var storm inombords och det gick så långt att jag fick en panikångestattack en morgon då jag stod och lagade frukost till mig och vår dotter. Jag visste det inte då, utan fick det förklarat av ambulanspersonalen som kom... Jag såg allt i ett bländande ljus, jag kände hur det knöt sig runt bröstet och jag trodde att jag höll på att få en stroke, en hjärtattack, eller vad det nu kunde vara, jag mådde illa och var så nära på att tuppa av. Men kallsvettig och svag i kroppen greppade jag tag i telefonen och ringde min sambo på jobbet, jag bad han att omedelbart komma hem (för att ta hand om vår tjej) och att han skulle ringa till ambulansen direkt när vi lagt på. Men jag fick panik, det skulle ju ta minst 20 minuter för honom att komma hem, jag skulle ju snart ligga medvetslös på golvet, inför min dotter.... NEJ, det fick inte hända så jag ringde till mina föräldrar och paniken bröt ut totoalt. - Kom hit och ta hand om ***, jag svimmar snart... Skynda er! Jag la på, staplade fram till ytterdörren som var låst, låste upp den för att ambulanspersonalen och föräldrarna skulle komma in.
Jag gick fram och satte mig kallsvettig i soffan, halvt medveten, bad min dotter att hämta ett glas vatten till mig, vilket hon gjorde, flera gånger om, min duktiga underbara pluttunge. Jag försökte hela tiden att hålla mig lugn och sansad för att inte göra henne skräckslagen, men hon förstod att något var fel (hon var då runt 4 år gammal)... Ambulansen kom och snuttan sprang och gömde sig bakom soffan, hennes "pappa" kom strax efter och tog hand om henne. Jag behövde aldrig åka in till sjukan, utan personalen konstaterade att jag fått en panikattack och att blodtrycket var extremt lågt, vilket det var i 3 månader efter denna dag (90 genom vad det nu var), det tog lång tid att åtehämta mig och jag la ner min verksamhet som hudterapeut succesivt efter den händelsen och började söka jobb som anställd istället då jag behövde en fast inkomst till att börja med.
Nu har jag bott ensam i 3 månader och det känns bra, jag har min älskling hos mig varannan vecka och det har funnits mycket tid att fundera och bolla ideér med mig själv och nära vänner. Men jag vet inte om jag blivit så mycket klokare igentligen, jag känner mig fortfarande modlös och svag flera gånger i veckan, speciellt på måndagar då jag vaknar med en klump i halsen och knip i magen... Men det här var det absolut bästa för mig och för oss alla.
En dag ska jag ordna upp allting och vi har kommit en bit på vägen... Idag ska jag ringa en familjerådgivare och boka in en tid för oss... Även om vi fortsätter att leva isär eller om vi kommer tillbaka till varandra i framtiden så vill jag veta att jag gjort allt jag kunnat för att vi ska kunna vara lyckliga!
Fredagen den 22/8
Idag ringde jag en familjerådgivare/ relationsterapeut och bokade en tid, det verkar som om MÅNGA har problem med sina relationer eller så är det brist på terapeuter... Fast igentligen är det ju ett bra tecken, att det nu finns så ont om tider menar jag, det betyder ju att många faktsikt går till en terapeut för att prata och ventilera kring sina relationer. Men det var ju mindre bra för våran del, vi fick en tid i slutet av November. Jaja, jag tog den tiden, får se vad som hinner hända på vägen.
Han frågade varför vi ville komma och prata... Han frågade om det var för att vi ville hitta tillbaka till varann (jag berättade att vi nu bor isär) eller vilka grunder som finns för att vi nu söker hjälp via en terapeut... Vad svarar man på det? Han är ju terapeut... Man går väl inte till ett "proffs" om man inte skulle vilja reda ut förhållandet? Men kommer vi fram till att vi nog ska fortsätta leva ifrån varandra under våra samtal så är det väl en sak, men skulle man vilja leva isär så skulle vi väl inte gå till en terapeut helt i onödan heller? Märkligt det där och ärligt talat så vet jag ju inte riktigt vad jag vill heller, därför MÅSTE jag ta hjälp av någon som kan städa iordning mitt inre för jag klarar ju inte av det själv och som jag skrev nedan, "Även om vi fortsätter att leva isär eller om vi kommer tillbaka till varandra i framtiden så vill jag veta att jag gjort allt jag kunnat för att vi ska kunna vara lyckliga! ".
// See you later
Allt kommer på en gång...
Torsdagen den 21/8
Allt kommer på en gång, men det är väl som det brukar vara?
Det har varit en jobbig tid, flera år har gått... Men nu verkar det ordna upp sig, jag la ner min verksamhet som hudterapeut i december 2007, fick ett nytt jobb som terapeut på ett superduper mysigt spa som jag arbetade på ett tag och trivdes bra, men blev oförklarligt sparkad från det jobbet utan en direkt förklaring, fick ett nytt jobb strax efter på ett bemanningsföretag (igen) som receptionist, jobbade 3 veckor då jag plötsligt fick ett annat erbjudande som receptionist, den här gången direkt anställd av företaget ifråga. Jag nappade, fick en bättre lön och bra förmåner, jag trivs bra på det nya jobbet och har jobbat där i 3 månader nu. Några veckor efter jag fått det nya jobbet fick jag en ny bostad, Tussan började på nytt dagis nu i måndags den 18 Augusti och den 20:e september öppnar ett nytt gym vid mitt jobb som jag ska börja träna på. Både bra och dåliga saker har skett, eller jag vet faktiskt inte om jag kan säga att det är dåliga saker, men mindre roliga kanske. Jag separerade från min dotters pappa i Juni efter en lång process, men det var den ända utvägen för att vi inte skulle reta gallfeber på varandra för att sen aldrig kunna reparera vår relation igen, nu har vi chansen kvar om vi nu skulle vilja den i framtiden... (Vi hade varit ett par i ca 6 år och levt ihop i ca 7 år, vår dotter är 5 år. vi levde sista året tillsammans medvetandes om att vi skulle separera vilket var påfrestande för oss alla).
Det är så komplicerat det här med relationer, personkemi och KÄRLEK. Varför var jag aldrig nöjd? Om jag varit det, om jag bara hade kunnat vara nöjd, skulle vi fortfarande varit ett par då? Men jag kände mig ju så ensam och jag kände inte igen mig själv längre, jag blev deprimerad, irriterad och 95% av min vakna tid gick åt till att må dåligt. Jag fungerade inte längre som en normal person, jag hade förändrats till ett "dåligare" jag, jag var inte längre den människa jag en gång var, min fokusering på allt annat utom min depression gick till spillo, allt mitt kämpande med eget företag och alla mina "drömmar" om ett "vanligt liv" gick till spillo. Han nämde det till mig en gång efter ett gräl då jag stod förtvivlad i ett hörn gråtandes, frustrerad och så jävla trött på skiten. Han sa - Du är inte samma person som du en gång var, varför? Hmmpf, ja, ni ser, bara där är en av anledningarna till att vi inte längre är ett par, han kunde inte förstå mig och jag förstod inte honom, frågan är om vi någonsin förstod oss på varandra? Vi kände nog inte varandra längre, vår situation var låst. Det vi kanske inte förstod var att som person förändras man genom hela livet, man får nya perspektiv och synsätt, speciellt efter att man fått ett barn och inte längre bara har sig själva att tänka på. Men det viktigaste av allt när man bildar familj är ju ATT INTE GLÖMMA BORT VARANDRA, för det gjorde vi och se hur det slutade... En familj i kras.
I know it now and I understand!
Så alltså, här kommer jag att skriva ganska regelbundet, ibland kommer jag att vara sentimental och näst in på patetiskt, ibland ventilerar jag bara mina galna ådror och ibland och ganska ofta för den delen kommer jag helt enkelt bara att vara mig själv...
;o) See you later krokodiler!
Allt kommer på en gång, men det är väl som det brukar vara?
Det har varit en jobbig tid, flera år har gått... Men nu verkar det ordna upp sig, jag la ner min verksamhet som hudterapeut i december 2007, fick ett nytt jobb som terapeut på ett superduper mysigt spa som jag arbetade på ett tag och trivdes bra, men blev oförklarligt sparkad från det jobbet utan en direkt förklaring, fick ett nytt jobb strax efter på ett bemanningsföretag (igen) som receptionist, jobbade 3 veckor då jag plötsligt fick ett annat erbjudande som receptionist, den här gången direkt anställd av företaget ifråga. Jag nappade, fick en bättre lön och bra förmåner, jag trivs bra på det nya jobbet och har jobbat där i 3 månader nu. Några veckor efter jag fått det nya jobbet fick jag en ny bostad, Tussan började på nytt dagis nu i måndags den 18 Augusti och den 20:e september öppnar ett nytt gym vid mitt jobb som jag ska börja träna på. Både bra och dåliga saker har skett, eller jag vet faktiskt inte om jag kan säga att det är dåliga saker, men mindre roliga kanske. Jag separerade från min dotters pappa i Juni efter en lång process, men det var den ända utvägen för att vi inte skulle reta gallfeber på varandra för att sen aldrig kunna reparera vår relation igen, nu har vi chansen kvar om vi nu skulle vilja den i framtiden... (Vi hade varit ett par i ca 6 år och levt ihop i ca 7 år, vår dotter är 5 år. vi levde sista året tillsammans medvetandes om att vi skulle separera vilket var påfrestande för oss alla).
Det är så komplicerat det här med relationer, personkemi och KÄRLEK. Varför var jag aldrig nöjd? Om jag varit det, om jag bara hade kunnat vara nöjd, skulle vi fortfarande varit ett par då? Men jag kände mig ju så ensam och jag kände inte igen mig själv längre, jag blev deprimerad, irriterad och 95% av min vakna tid gick åt till att må dåligt. Jag fungerade inte längre som en normal person, jag hade förändrats till ett "dåligare" jag, jag var inte längre den människa jag en gång var, min fokusering på allt annat utom min depression gick till spillo, allt mitt kämpande med eget företag och alla mina "drömmar" om ett "vanligt liv" gick till spillo. Han nämde det till mig en gång efter ett gräl då jag stod förtvivlad i ett hörn gråtandes, frustrerad och så jävla trött på skiten. Han sa - Du är inte samma person som du en gång var, varför? Hmmpf, ja, ni ser, bara där är en av anledningarna till att vi inte längre är ett par, han kunde inte förstå mig och jag förstod inte honom, frågan är om vi någonsin förstod oss på varandra? Vi kände nog inte varandra längre, vår situation var låst. Det vi kanske inte förstod var att som person förändras man genom hela livet, man får nya perspektiv och synsätt, speciellt efter att man fått ett barn och inte längre bara har sig själva att tänka på. Men det viktigaste av allt när man bildar familj är ju ATT INTE GLÖMMA BORT VARANDRA, för det gjorde vi och se hur det slutade... En familj i kras.
I know it now and I understand!
Så alltså, här kommer jag att skriva ganska regelbundet, ibland kommer jag att vara sentimental och näst in på patetiskt, ibland ventilerar jag bara mina galna ådror och ibland och ganska ofta för den delen kommer jag helt enkelt bara att vara mig själv...
;o) See you later krokodiler!
