Buller & Bong " i Ett Nötskal"

Måndagen den 25/8

Frågar mig själv hur jag är funtad igentligen, grejen är att jag inte förstår det själv och hur ska då andra förstå? Jag har väntat i flera år på en förändring i mitt liv, jag kände mig instängd i mig själv och det liv jag levde, med tiden gick det ut över allt annat runt omkring mig. Jag och min sambo kom överens om att separera, det var så länge sen nu, säkert 2 år sen som jag kläckte ur mig det förslaget, han kunde inte mer än att hålla med mig om att det kanske vore det bästa, även om han inte ville det då. Jag sa att jag behövde en förändring, jag behövde tänka, hitta mig själv, förstå varför jag mår så dåligt... Jag hade så många ursäkter, men inga förklaringar, jag förstod ju inte själv, det jag visste då var att jag inte stod ut med situationen, jag höll på att bli galen! Men det tog lång tid innan vi kunde ordna med en lägenhet till mig och på vägen hann vi ångra oss, allt var bra i 4 månader, sen blev det kaos i mig igen, jag förstod inte vad som hände, det var storm inombords och det gick så långt att jag fick en panikångestattack en morgon då jag stod och lagade frukost till mig och vår dotter. Jag visste det inte då, utan fick det förklarat av ambulanspersonalen som kom... Jag såg allt i ett bländande ljus, jag kände hur det knöt sig runt bröstet och jag trodde att jag höll på att få en stroke, en hjärtattack, eller vad det nu kunde vara, jag mådde illa och var så nära på att tuppa av. Men kallsvettig och svag i kroppen greppade jag tag i telefonen och ringde min sambo på jobbet, jag bad han att omedelbart komma hem (för att ta hand om vår tjej) och att han skulle ringa till ambulansen direkt när vi lagt på. Men jag fick panik, det skulle ju ta minst 20 minuter för honom att komma hem, jag skulle ju snart ligga medvetslös på golvet, inför min dotter.... NEJ, det fick inte hända så jag ringde till mina föräldrar och paniken bröt ut totoalt. - Kom hit och ta hand om ***, jag svimmar snart... Skynda er! Jag la på, staplade fram till ytterdörren som var låst, låste upp den för att ambulanspersonalen och föräldrarna skulle komma in.

Jag gick fram och satte mig kallsvettig i soffan, halvt medveten, bad min dotter att hämta ett glas vatten till mig, vilket hon gjorde, flera gånger om, min duktiga underbara pluttunge. Jag försökte hela tiden att hålla mig lugn och sansad för att inte göra henne skräckslagen, men hon förstod att något var fel (hon var då runt 4 år gammal)... Ambulansen kom och snuttan sprang och gömde sig bakom soffan, hennes "pappa" kom strax efter och tog hand om henne. Jag behövde aldrig åka in till sjukan, utan personalen konstaterade att jag fått en panikattack och att blodtrycket var extremt lågt, vilket det var i 3 månader efter denna dag (90 genom vad det nu var), det tog lång tid att åtehämta mig och jag la ner min verksamhet som hudterapeut succesivt efter den händelsen och började söka jobb som anställd istället då jag behövde en fast inkomst till att börja med. 

Nu har jag bott ensam i 3 månader och det känns bra, jag har min älskling hos mig varannan vecka och det har funnits mycket tid att fundera och bolla ideér med mig själv och nära vänner. Men jag vet inte om jag blivit så mycket klokare igentligen, jag känner mig fortfarande modlös och svag flera gånger i veckan, speciellt på måndagar då jag vaknar med en klump i halsen och knip i magen... Men det här var det absolut bästa för mig och för oss alla.

En dag ska jag ordna upp allting och vi har kommit en bit på vägen... Idag ska jag ringa en familjerådgivare och boka in en tid för oss... Även om vi fortsätter att leva isär eller om vi kommer tillbaka till varandra i framtiden så vill jag veta att jag gjort allt jag kunnat för att vi ska kunna vara lyckliga! 


Fredagen den 22/8

Idag ringde jag en familjerådgivare/ relationsterapeut och bokade en tid, det verkar som om MÅNGA har problem med sina relationer eller så är det brist på terapeuter... Fast igentligen är det ju ett bra tecken, att det nu finns så ont om tider menar jag, det betyder ju att många faktsikt går till en terapeut för att prata och ventilera kring sina relationer. Men det var ju mindre bra för våran del, vi fick en tid i slutet av November. Jaja, jag tog den tiden, får se vad som hinner hända på vägen.

Han frågade varför vi ville komma och prata... Han frågade om det var för att vi ville hitta tillbaka till varann (jag berättade att vi nu bor isär) eller vilka grunder som finns för att vi nu söker hjälp via en terapeut... Vad svarar man på det? Han är ju terapeut... Man går väl inte till ett "proffs" om man inte skulle vilja reda ut förhållandet? Men kommer vi fram till att vi nog ska fortsätta leva ifrån varandra under våra samtal så är det väl en sak, men skulle man vilja leva isär så skulle vi väl inte gå till en terapeut helt i onödan heller? Märkligt det där och ärligt talat så vet jag ju inte riktigt vad jag vill heller, därför MÅSTE jag ta hjälp av någon som kan städa iordning mitt inre för jag klarar ju inte av det själv och som jag skrev nedan, "Även om vi fortsätter att leva isär eller om vi kommer tillbaka till varandra i framtiden så vill jag veta att jag gjort allt jag kunnat för att vi ska kunna vara lyckliga! ".


// See you later