Allt kommer på en gång...
Torsdagen den 21/8
Allt kommer på en gång, men det är väl som det brukar vara?
Det har varit en jobbig tid, flera år har gått... Men nu verkar det ordna upp sig, jag la ner min verksamhet som hudterapeut i december 2007, fick ett nytt jobb som terapeut på ett superduper mysigt spa som jag arbetade på ett tag och trivdes bra, men blev oförklarligt sparkad från det jobbet utan en direkt förklaring, fick ett nytt jobb strax efter på ett bemanningsföretag (igen) som receptionist, jobbade 3 veckor då jag plötsligt fick ett annat erbjudande som receptionist, den här gången direkt anställd av företaget ifråga. Jag nappade, fick en bättre lön och bra förmåner, jag trivs bra på det nya jobbet och har jobbat där i 3 månader nu. Några veckor efter jag fått det nya jobbet fick jag en ny bostad, Tussan började på nytt dagis nu i måndags den 18 Augusti och den 20:e september öppnar ett nytt gym vid mitt jobb som jag ska börja träna på. Både bra och dåliga saker har skett, eller jag vet faktiskt inte om jag kan säga att det är dåliga saker, men mindre roliga kanske. Jag separerade från min dotters pappa i Juni efter en lång process, men det var den ända utvägen för att vi inte skulle reta gallfeber på varandra för att sen aldrig kunna reparera vår relation igen, nu har vi chansen kvar om vi nu skulle vilja den i framtiden... (Vi hade varit ett par i ca 6 år och levt ihop i ca 7 år, vår dotter är 5 år. vi levde sista året tillsammans medvetandes om att vi skulle separera vilket var påfrestande för oss alla).
Det är så komplicerat det här med relationer, personkemi och KÄRLEK. Varför var jag aldrig nöjd? Om jag varit det, om jag bara hade kunnat vara nöjd, skulle vi fortfarande varit ett par då? Men jag kände mig ju så ensam och jag kände inte igen mig själv längre, jag blev deprimerad, irriterad och 95% av min vakna tid gick åt till att må dåligt. Jag fungerade inte längre som en normal person, jag hade förändrats till ett "dåligare" jag, jag var inte längre den människa jag en gång var, min fokusering på allt annat utom min depression gick till spillo, allt mitt kämpande med eget företag och alla mina "drömmar" om ett "vanligt liv" gick till spillo. Han nämde det till mig en gång efter ett gräl då jag stod förtvivlad i ett hörn gråtandes, frustrerad och så jävla trött på skiten. Han sa - Du är inte samma person som du en gång var, varför? Hmmpf, ja, ni ser, bara där är en av anledningarna till att vi inte längre är ett par, han kunde inte förstå mig och jag förstod inte honom, frågan är om vi någonsin förstod oss på varandra? Vi kände nog inte varandra längre, vår situation var låst. Det vi kanske inte förstod var att som person förändras man genom hela livet, man får nya perspektiv och synsätt, speciellt efter att man fått ett barn och inte längre bara har sig själva att tänka på. Men det viktigaste av allt när man bildar familj är ju ATT INTE GLÖMMA BORT VARANDRA, för det gjorde vi och se hur det slutade... En familj i kras.
I know it now and I understand!
Så alltså, här kommer jag att skriva ganska regelbundet, ibland kommer jag att vara sentimental och näst in på patetiskt, ibland ventilerar jag bara mina galna ådror och ibland och ganska ofta för den delen kommer jag helt enkelt bara att vara mig själv...
;o) See you later krokodiler!
Allt kommer på en gång, men det är väl som det brukar vara?
Det har varit en jobbig tid, flera år har gått... Men nu verkar det ordna upp sig, jag la ner min verksamhet som hudterapeut i december 2007, fick ett nytt jobb som terapeut på ett superduper mysigt spa som jag arbetade på ett tag och trivdes bra, men blev oförklarligt sparkad från det jobbet utan en direkt förklaring, fick ett nytt jobb strax efter på ett bemanningsföretag (igen) som receptionist, jobbade 3 veckor då jag plötsligt fick ett annat erbjudande som receptionist, den här gången direkt anställd av företaget ifråga. Jag nappade, fick en bättre lön och bra förmåner, jag trivs bra på det nya jobbet och har jobbat där i 3 månader nu. Några veckor efter jag fått det nya jobbet fick jag en ny bostad, Tussan började på nytt dagis nu i måndags den 18 Augusti och den 20:e september öppnar ett nytt gym vid mitt jobb som jag ska börja träna på. Både bra och dåliga saker har skett, eller jag vet faktiskt inte om jag kan säga att det är dåliga saker, men mindre roliga kanske. Jag separerade från min dotters pappa i Juni efter en lång process, men det var den ända utvägen för att vi inte skulle reta gallfeber på varandra för att sen aldrig kunna reparera vår relation igen, nu har vi chansen kvar om vi nu skulle vilja den i framtiden... (Vi hade varit ett par i ca 6 år och levt ihop i ca 7 år, vår dotter är 5 år. vi levde sista året tillsammans medvetandes om att vi skulle separera vilket var påfrestande för oss alla).
Det är så komplicerat det här med relationer, personkemi och KÄRLEK. Varför var jag aldrig nöjd? Om jag varit det, om jag bara hade kunnat vara nöjd, skulle vi fortfarande varit ett par då? Men jag kände mig ju så ensam och jag kände inte igen mig själv längre, jag blev deprimerad, irriterad och 95% av min vakna tid gick åt till att må dåligt. Jag fungerade inte längre som en normal person, jag hade förändrats till ett "dåligare" jag, jag var inte längre den människa jag en gång var, min fokusering på allt annat utom min depression gick till spillo, allt mitt kämpande med eget företag och alla mina "drömmar" om ett "vanligt liv" gick till spillo. Han nämde det till mig en gång efter ett gräl då jag stod förtvivlad i ett hörn gråtandes, frustrerad och så jävla trött på skiten. Han sa - Du är inte samma person som du en gång var, varför? Hmmpf, ja, ni ser, bara där är en av anledningarna till att vi inte längre är ett par, han kunde inte förstå mig och jag förstod inte honom, frågan är om vi någonsin förstod oss på varandra? Vi kände nog inte varandra längre, vår situation var låst. Det vi kanske inte förstod var att som person förändras man genom hela livet, man får nya perspektiv och synsätt, speciellt efter att man fått ett barn och inte längre bara har sig själva att tänka på. Men det viktigaste av allt när man bildar familj är ju ATT INTE GLÖMMA BORT VARANDRA, för det gjorde vi och se hur det slutade... En familj i kras.
I know it now and I understand!
Så alltså, här kommer jag att skriva ganska regelbundet, ibland kommer jag att vara sentimental och näst in på patetiskt, ibland ventilerar jag bara mina galna ådror och ibland och ganska ofta för den delen kommer jag helt enkelt bara att vara mig själv...
;o) See you later krokodiler!
Kommentarer
Trackback
